Tänk på planeten Mars. Det är en av våra närmaste grannar. Planeten i sig hyser stort hopp om liv, men ligger hundratals dagar bort för en rymdfärd och ändå vill vi bo där. Vem skulle vilja åka så länge, och hur gör man? Är det ens psykologiskt möjligt? Vad är det som krävs?
Tänk sig sitta isolerad med samma människor i ett helt år bara för att ni ska ta lite prover från en yta som inte haft liv på minst 3,5 miljarder år.
“Allt handlar om pengar och skulle det inte vara för alla krig, alla skilda åsikter så skulle det kanske finnas hopp, men det finns inte hopp”
Tänk dig att du rest 180 dagar bara för att landa i en röd öken, som har en snitttemperatur på -61 grader Celsius, ni ska stanna där 1-2 dagar och sedan måste ni hem igen, för annars är det kört. För då ni är en del av den där 3,5miljarder år gamla historieboken. Ni fattar nog poängen. 180 dagar dit, 180 hem.
Vad skulle dessa prover bevisa? Ingenting förmodligen, vi vet redan hur ytan ser ut. Men att ens åka dit skulle bevisa att människan är beredd på att göra nästan vad som helst, bara för att en vacker dag föra vidare sin art, vare sig det är Mars, eller en liknande planet. Psykologiskt sett är det här lika stort som första månlandningen, även om proverna från ytan bara är något som hamnar på Ebay efteråt. Varför är det så? För åren därpå kommer läkare och forskare veta exakt hur långt människan kan gå för att ta sin art till ett nytt hem – Mars. Jorden kommer förr eller senare vara överflödig. Alla vet det, vi hyser ingen som helst respekt för vår planet även om ett dussin människor försöker göra det.
“Det enda vi vet om planeten är dess potential, och dess potential är argumententet för dessa hundratals miljarder som krävs för att ta oss dit”
Allt handlar om pengar och skulle det inte vara för alla krig, och alla skilda åsikter så skulle det kanske finnas hopp, men det finns inte hopp. Det finns ingen hopp i vår art, men det finns ett till kapitel, och man testar redan människors sett att hantera hundratals dagar ifrån sina nära och kära, för en tänkt resa dit bort, till vår granne.
Vare sig vart vi än vill börja så måste vi börja med det psykologiska, hur mycket en människa klarar. Hur klarar vi av att vistas i den där miljön. Det måste pumpas pengar i forskning. Myndigheter måste gå samman, och stater måste finnas bakom dessa myndigheter och stötta dem, till varje pris. Det här är ett overkligt steg så länge vi inte tror på det, för det är det enda vi kan göra, för mer fakta har vi inte att gå på. Det enda vi vet om planeten är dess potential, och dess pontential är argumententet för dessa hundratals miljarder som krävs för att ta oss dit. Även om vi mycket möjligt kan stå och stampa på någon simulerad övning på jorden så kommer den inte vara till någon nytta förens örnen flyger. Ge rymdforskningen verktygen att förena nationer precis som med månladningarna, låt våra barn och barnbarn se människor förenas istället för att begränsas.
Låt det ske, men vad är då de kommande stegen. Tänk att vi väl står där och stampar en vacker dag. Hur kommer det kännas? Vad är visionen?
“Vi måste isolera planeten med någon form av atmosfär, och dessutom kanske fånga kvar den minimala mängd solljus som tar sig dit varje dag. Det går, för vi har gjort det förut”
Mars har varit dött i cirka 3,5 miljarder år. Det har inte funnits någon som helst form av liv där sen dess. Det enda som återstår är en enda frys. I princip så pratar vi om en planet som hyste liv, men som ligger fär långt bort från solen, som har för tunn atmosfär (även fast den är 20% tjockare på sommaren), och som saknar verktygen för att det ska finnas liv där, utan att någon förändrar det.
Hur gör man? För det första är planeten för kall. Snittet ligger på -61 grader Celsius och vi måste värma upp planeten, men samtidigt hålla kvar värmen, annars försvinner den därifrån precis som en vinter här hemma på jorden. Vi måste isolera planeten med någon form av atmosfär, och dessutom kanske fånga kvar den minimala mängd solljus som tar sig dit varje dag. Det går, för vi har gjort det förut.
Mars behöver växthuseffekten, och bilda en atmosfär som består av koldioxid som helt enkelt binder värmen och tinar upp planeten. En sån process tar flera år, hundratals år. Det skulle ta flera hundra år på Mars, i det tillståndet som planeten är i. Därför måste det ske fortare än här på jorden, och vi måste samtidigt dra nytta av processen.
“Fortsätter vi sedan värma upp planeten, tillsätter mer koldioxid och får en behagligare temperatur så kan vi sedan plantera växter där, använda oaserna, sjöarna, haven till att låta alger växa”
Följden kommer bli att vattnet smälter på somrarna, vid polerna, och då har vi plötsligt vatten. Vatten binder ett av de ämnen som finns på ytan, och denna kemiska reaktion leder sedermera till en kraftigt uttökad koldioxid ökning, bara i dess naturliga form. Då kommer Mars vara blå, och röd. Vi kommer däremot inte kunna andas där ännu, inte alls. P
laneten och atmosfären kommer ha massvis med koldioxid och det är således utmärkt för att höja temperaturen, men vi behöver syre.
Fortsätter vi sedan värma upp planeten, tillsätter mer koldioxid och får en behagligare temperatur så kan vi sedan plantera växter där, använda oaserna, sjöarna, haven till att låta alger växa. Just alger är ett av de växter som är allra bäst på att omvandla koldioxiden vi skapat, för att sedan producera syre. Vi pratar om flera år. Vi pratar inte om om en natt. Växterna måste få växa, hela skogar måste få växa fram och finnas där i flera år innan koldioxiden blir så pass liten att vi människor en vacker dag kan ta av oss syrgasen och andas den friska luften från vår närmaste planet.
Den dagen är jag stolt över vår art, för då har vi gjort något vettigt förutom att kriga, för då tror vi på vår existens, på riktigt. Belöningen finns därborta.
